Beatrice Wirström

Igår fick jag ta ett stort beslut.
Ett beslut jag länge gått och velat om, ett beslut som jag helst försökt att undvika då jag blir tårödg vid bara tanken av det. Men nu är det gjort och för-känslorna har nyligen börjat lägga sig. Igår kväll var det jobbigt, jag låg länge och tänkte på hur det skulle bli den kommande tiden och om jag gjort rätt. Och efter mycket om och men kom jag fram till att det är detta jag vill, detta känns rätt. För nu är jag fri.
Fri från pressen, fri från krav, fri från fasta tider och fri från enformighet och outvecklande. Men främst fri från begränsningar och migsjälv.
Jag kommer äntligen få chansen att bestämma vad jag vill göra, hur jag vill göra det och när det ska göras. Ingen som säger ifrån eller tvingar mig till saker när jag är trött, stressad eller vad det nu kan vara.
Faktum är, att detta beslut har gett mig så mycket möjligheter och chanser att jag nästan aldrig kan tänka mig att gå tillbaka. Även om det var något jag gjort under en lång tid, och som jag innerligt älskat att göra under en period men som det nu svalnat och magen knutit sig vid de tillfällen jag blivit släpad dit.
Jag kommer förstås aldrig släppa taget om allting, inte direkt. Det finns inom mig och kommer alltid vara något jag älskar att göra. Fast inte på samma sätt längre, inte med samma passion eller presentationsglöd.

Förut var handbollen allt, en livsstil.
Nu är det bara ett intresse och en hobby.

Jag är glad att jag tog beslutet att sluta. (speviellt efter min sista och misslyckade träning igår)
För nu kan jag äntligen få fokusera på mig och inget annat. Träna på mina villkor och utöva saker jag länge velat.
Det känns fantastiskt!