På liv eller död
Sitter och tittar runt på olika bloggar för tillfället, och såg på paows blogg (ja, jag är en stor tönt) ett inlägg om Malin Karlsson som dog för drygt ett år sedan nu. Herre gud vilket snack det var om det där, och ja tyckte så himla synd om allting. Stackars hennes föräldrar, hennes kompisar och hennes pojkvän. Det måste vart den värsta stunden i deras liv när polisen kommer hem till dom och berättar att deras dotter har dött i en tågolycka.
Jag har ingen aning om hur jag skulle reagera om mina kompisar dog, eller min egen syster. Det skulle vara fruktansvärt! Jag som gråter för nästan allt, glädjetårar, ledsentårar, pms-tårar och så vidare. Jag skulle nog aldrig bli migjsälv igen, det känns som att jag aldrig skulle bli glad igen. Men det skulle jag säkert, bara att det skulle ta en mycket lång tid. Som utrycket säger, tiden läker alla sår. Men jag vet ej när det gäller dödsolyckor, det kommer säkert följa en hela livet.
Just därför så känner jag sorg och tårar även om jag inte kände Malin, det är så fruktansvärt hur ens liv kan ta slut inom ett ögonblick och att man aldrig kommer finnas mer.
Ta vara och lev som att det vore din sista dag i livet, var rädd om nära och kära för man vet aldrig om det är i morgon som de inte längre kommer finnas i livet.
får hoppas att du inte är med om det då, det är ett helvete som, som du säger, följer en hela livet. har haft för många vänner och bekanta som gått bort :(
