Löpning = psykträning.
Tog nyss en springtur på dryga en haltimme.
Tyckte det gick mycket bättre idag än vad det gjorde förra gången då jag nästan gick halva vägen bara för jag var så trött att jag mådde illa, ajdå inte bra. Men idag så sprang jag faktiskt hela vägen, även för två uppförsbackar! Det må jag säga var sjukt jobbigt, trodde jag skulle svimma när jag kom upp högts upp. Så jag stannade drygt en-två minuter och töjde musklerna samtidigt som jag pustade ut lite. Sen gick det skibra att springa sista biten, kändes som att benen bara flög fram.
Jag har då så sjuuukt svårt med självdiciplin. Att verkligen ta sig i kragen och gå ut att springa när man inte har några fasta träningar att åka till. Det är nog det jag tycker är negativt med sommaren, att alltid ta träningen på eget ansvar. Jag har väldigt svårt med att bestämma mig för att "nej nu jävlar ska jag ut och springa" Det funkade bra i början av sommaren då jag sprang nästan varje dag i en två veckors tid. Men det dog ut med alla resor och aktiviteter man skulle göra. Men om man bara får på sig löparskorna så är det inte så farligt trots allt, eller jo nu ljög jag.
Det jag avskyr mest med löpning är att ju fler steg jag tar, desto längre kommer jag bort från hemmet och det betyder att jag måste tillbaka samma långa väg hem igen förr eller senare. Det är det allra allra värsta. Men det är en grym skillnad om jag springer på löpband, för då är jag på samma ställe hela tiden och det gör mig mer lugn. Jag vet inte varför det är så, men jag tycker dessutom att jag orkar springa längre då jag kan koncentrera mig mer på stegen och tempot än att jag ska gnälla i tankarna på att jag springer bara längre och längre bort från hemmet. Jag börjar till och med att försöka lista ut genvägar bara för att göra avståndet från hemmet kortare. Haha jag måste vara knäpp och lat, men så har det alltid varit.
Då kan man ju fråga sig varför jag idrottar någon spring-idrott om jag verkligen hatar att springa eller jogga. Men jag utför inte idrotten för att jag älskar att springa, utan för att jag älskar att skjuta med bollen, hoppa, finta och så vidare. Själva löpningen är bara ett "måste" i aktiviteten, för utan det så går det inte att utföra någon av de andra sakerna. Åh vad det ska vara svårt ibland...
Men det är något man får leva med, och det gör jag gärna om jag får göra det man brinner för mest.
Tyckte det gick mycket bättre idag än vad det gjorde förra gången då jag nästan gick halva vägen bara för jag var så trött att jag mådde illa, ajdå inte bra. Men idag så sprang jag faktiskt hela vägen, även för två uppförsbackar! Det må jag säga var sjukt jobbigt, trodde jag skulle svimma när jag kom upp högts upp. Så jag stannade drygt en-två minuter och töjde musklerna samtidigt som jag pustade ut lite. Sen gick det skibra att springa sista biten, kändes som att benen bara flög fram.
Jag har då så sjuuukt svårt med självdiciplin. Att verkligen ta sig i kragen och gå ut att springa när man inte har några fasta träningar att åka till. Det är nog det jag tycker är negativt med sommaren, att alltid ta träningen på eget ansvar. Jag har väldigt svårt med att bestämma mig för att "nej nu jävlar ska jag ut och springa" Det funkade bra i början av sommaren då jag sprang nästan varje dag i en två veckors tid. Men det dog ut med alla resor och aktiviteter man skulle göra. Men om man bara får på sig löparskorna så är det inte så farligt trots allt, eller jo nu ljög jag.
Det jag avskyr mest med löpning är att ju fler steg jag tar, desto längre kommer jag bort från hemmet och det betyder att jag måste tillbaka samma långa väg hem igen förr eller senare. Det är det allra allra värsta. Men det är en grym skillnad om jag springer på löpband, för då är jag på samma ställe hela tiden och det gör mig mer lugn. Jag vet inte varför det är så, men jag tycker dessutom att jag orkar springa längre då jag kan koncentrera mig mer på stegen och tempot än att jag ska gnälla i tankarna på att jag springer bara längre och längre bort från hemmet. Jag börjar till och med att försöka lista ut genvägar bara för att göra avståndet från hemmet kortare. Haha jag måste vara knäpp och lat, men så har det alltid varit.
Då kan man ju fråga sig varför jag idrottar någon spring-idrott om jag verkligen hatar att springa eller jogga. Men jag utför inte idrotten för att jag älskar att springa, utan för att jag älskar att skjuta med bollen, hoppa, finta och så vidare. Själva löpningen är bara ett "måste" i aktiviteten, för utan det så går det inte att utföra någon av de andra sakerna. Åh vad det ska vara svårt ibland...
Men det är något man får leva med, och det gör jag gärna om jag får göra det man brinner för mest.
Kommentarer
Trackback
