Jag är stark och klara allt.
Går in på olika flygbolagssidor och kollar på flygbiljetter ner till Turkiet av en ren vana. Då man gjorde det nästan 5 gånger daligen för ca 3-4 veckor sedan, bara för att få åka tillbaka. Men nu när man inte ska göra det på ett tag framöver så borde jag egentligen inte lägga en massa energi på det. Som nu, uppe vid nästan två tiden och kollar på nazar´s "sista minuten" - flyg. Visst kitlar det i fingrarna att få boka ännu en resa då det finns så grymt bra priser för tillfället. Men måste hålla på pengarna och spara resan till i höst då det troligtvis bär av mot Istanbul för att se min älskling igen. Åh vad jag saknar honom. Allting är så tomt när han inte är med mig. Men jag ska klara det här, VI ska klara det här.
Nej nu måste ja torka tårarna som faller okontrollerat ner för kinderna och vara stark. Får inte känna mig svag, speciellt inte nu när det fortfarande är så känsligt.
Måste försöka fokusera på det som snart ska komma, alltså träningslägret. Måste ut och springa några gånger till för att bygga upp lite innan vi drar dit. Vill inte komma som en säck potatis och knappt orka springa 500 meter.
Med andra ord, det finns bara tid för kärlek några få tillfällen om dagen. Några få lyckliga minuter på en hel 24-timmars dag. Lika bra att använda de andra långa timmarna till andra tankar och sysselsättningar. Sådant som är viktigt för att helt enkelt klara av vardagen och om inte annat framtiden. Kan inte bara tänka på kärlek i denna situation, just då när kärleken är så långt ifrån mig.
Men när det väl kommer till dessa små tillfällen som får mitt hjärta att bulta tusen gånger snabbare, då är jag inte längre kontaktbar. Jag lever i min egna lilla värld tillsammans med Ersan. Hans röst låter som musik i mina öron och jag tror jag är i en dröm. Men förr eller senare så måste drömmen dö ut och jag är tillbaks på jorden där verkligeheten med plikter, sysslor och stress väntar.
Men jag har valt att ha det så, han med. Och jag är villig att ge 110% för att det ska funka. Och tro det eller ej, men jag ser faktiskt en framtid i det här. Ja ser en stor möjlighet som funkar realistiskt och kärleksmässigt. Jag vet ni tycker jag är galen, men i så fall är han det med. Då är vi alltså galna båda två och det passar ju sig ganska bra om man då vill göra det här.
Jag ser detta också på ett sätt som en stor utmaning för migjsälv, att äntligen ta mig till ro och vänta, att ha tålamod och vara säker i migsjälv när jag tar mig an ett sådant känslomässigt äventyr i mitt liv.
Men inerstinne vet jag att jag kommer klara det här, för jag är stark. Starkare än jag tror.
Nej nu måste ja torka tårarna som faller okontrollerat ner för kinderna och vara stark. Får inte känna mig svag, speciellt inte nu när det fortfarande är så känsligt.
Måste försöka fokusera på det som snart ska komma, alltså träningslägret. Måste ut och springa några gånger till för att bygga upp lite innan vi drar dit. Vill inte komma som en säck potatis och knappt orka springa 500 meter.
Med andra ord, det finns bara tid för kärlek några få tillfällen om dagen. Några få lyckliga minuter på en hel 24-timmars dag. Lika bra att använda de andra långa timmarna till andra tankar och sysselsättningar. Sådant som är viktigt för att helt enkelt klara av vardagen och om inte annat framtiden. Kan inte bara tänka på kärlek i denna situation, just då när kärleken är så långt ifrån mig.
Men när det väl kommer till dessa små tillfällen som får mitt hjärta att bulta tusen gånger snabbare, då är jag inte längre kontaktbar. Jag lever i min egna lilla värld tillsammans med Ersan. Hans röst låter som musik i mina öron och jag tror jag är i en dröm. Men förr eller senare så måste drömmen dö ut och jag är tillbaks på jorden där verkligeheten med plikter, sysslor och stress väntar.
Men jag har valt att ha det så, han med. Och jag är villig att ge 110% för att det ska funka. Och tro det eller ej, men jag ser faktiskt en framtid i det här. Ja ser en stor möjlighet som funkar realistiskt och kärleksmässigt. Jag vet ni tycker jag är galen, men i så fall är han det med. Då är vi alltså galna båda två och det passar ju sig ganska bra om man då vill göra det här.
Jag ser detta också på ett sätt som en stor utmaning för migjsälv, att äntligen ta mig till ro och vänta, att ha tålamod och vara säker i migsjälv när jag tar mig an ett sådant känslomässigt äventyr i mitt liv.
Men inerstinne vet jag att jag kommer klara det här, för jag är stark. Starkare än jag tror.
Kommentarer
Postat av: Juwlig
<3
Trackback
