Beatrice Wirström

Vad ska man egentligen säga?
Det är så himla svårt att utrycka sig rätt i sånahär stunder, men jag antar att det är bara att lätta på hjärtat och säga som det är. Men jag tänkte börja med att säga Hej syster!...
Jag vet inte om du brukar läsa mig blogg så ofta eller om du ens vet vad det är, men idag hade jag tänkt att skriva lite om dig och mina tankar om dig.
Som du säkert har koll på så har en hel del saker hänt det senaste halvåret. Båda roliga saker, men även en hel del dåliga. De roliga är dock att du fyller år snart, 10 bast redan!
jag kommer ihåg när jag fyllde tvåsiffrigt. Jag fick en stor rosbukett med tio rosor av mamma och även lite kläder. Undra vad som kommer hända för dig denna gång? Du behöver inte fråga mig, för jag har faktiskt ingen aning!
Men jag antar att det komemr bli något speciellt i alla fall. Jag har redan som tur är bestämmt vad jag ska köpa till dig. Säkert något du gillar, eftersom du leker mycket med sådant. Nej nu ska jag inte avslöja för mycket, då blir det mindre roligt för dig.
Men över till de dåliga sakerna.
asså jag vet inte vad jag ska säga, det är ... fruktansvärt! Först då den 4 December 2007 då jag skulle möta dig vid vägen efter du varit hos Malin, och så fort du ser mig springer du bara rakt ut i vägen och en bil kommer. Jag hann knappt uppfatta vad som egentligen hände, men min första tanka var att jag skulle få se min enda syster dö. Men när jag sedan vaknar upp och ser dig bara blir snuddad av bilen som kastar omkull dig på gatan, griper paniken tag i min kropp. Man ser att du ligger där på marken och skriker, och jag vill bara springa fram och bära dig därifrån. Men sedan kommer den andra skräcken att Clara (hunden) smiter sig loss från kopplet och rymer ifrån mig.
Bilen som köde på dig stannar ju självklart och hjälper dig till vägkanten medans jag springer efter mamma. Då kommer mina tankar som en våg i huvudet. Hur ska jag egentligen säga utan att de får panik därhemma. Jag springer hem och sliter upp dörren och så kommer orden ur mig, " Lovisa har blivit påkörd!" och sen så hör man mamma längs hallen skrika nejnejnejnej!
Även då inser jag hur stort detta egentligen är. Att du faktiskt blev påkörd.
Men då istället kommer chocken i kroppen och jag vet inte vad jag ska ta vägen. Bara skriker och gråter ..
Det var en riktigt hemsk upplevelse som jag fick vara delaktig i.
Det andra var här nyligen den 17 Juli 2008.
Jag vaknar upp på morgonen av ett skrik, och inte vilket skrik som helst. Utan mer som att du gjort dig illa. Ligger i sängen halvt död och tänker "vad har hon nu gjort?" Men när man sedan hör mamma springa dit och säga att du får ett (epelepsi?)-anfall och krampar flyger jag upp ur sängen för att klä på mig kläder. Tänkte för migsjälv att detta inte kunde vara något bra.
Går sakta fram till din dörr för att se efter vad som egentligen hänt då man ser sig ligga i sängen alldeless slapp och okontaktbar. Mamma ruskar om dig och försöker prata med dig, men du svarar inte. Sen för ett ögonblick slutar du andas och oron stiger allt mer i mig.
Jag står där vid sidan och känner mig helt hjälplös, alla vill att man ska kliva åt sidan.
När ambulansen väl kommer och tar dig med sig känner jag bara hur tårarna rinner längs kinden helt oavbrutet.
Men vi fick ta bilen till sjukhuset efter frukosten. Och då pallar man verkligen ingenting, man vill bara glömma allt och leva som vanligt utan några jobbiga händelser eller känslor.
Men när jag sedan fick se dig på sjukhuset igen, glad och pratig som du brukar vara, kände jag drekt vilken lättnad över att du mådde bra och ens pratade som du knappt kunde göra på morgonen.

Dessa händelser har fått mig att inse att jag verkligen inte kan leva utan dig vid min sida, dag ut och dag in, genom vårt och tort, genom ilska och glädje ska du alltid finnas där för mig och jag för dig. Vi är helt enklet beroende av varandra på många olika sätt. Och även om jag kanske inte visar detta så ofta eller överhuvudtaget så älskar dig överallt annat. (men när du bråkar blir det självlart ett minus för din del)
Men du ska veta att jag komemr alltid finnas vid din sida. Alltid!