Beatrice Wirström

Siter nu tyst för migsjälv och tänker tillbaka när vi var på Konfaläger i Björkögården. Har äntligen tagit mig tid att slappna av för ett ögonblick och bara låta tankarna susa genom huvudet. Låter alla dessa underbara minnen få gripa tag om min kropp och leva mig in i samhället. Det är så sjukt obeskriviligt vilken härlig tid det har fått varit och hur många nya roliga personer jag har fått träffa. Man vill verkligen tillbaka till varje pris. Om man skulle fått möjligheten att konfimera sig igen skulle jag antagligen ta den chansen. Det är så synd att folk inte inser hur roligt det faktiskt är. Inte dels att man får lära sig om vårat lands tro, men även också att man får ta del av en glädje man inte får i vårat vanliga liv här hemma. Det är som en helt annan värld av bara skratt och glädje.
Innan jag avslutar detta inlägg med tårar i ögonen slänger jag in en bild som jag nyss tog, bara att få se allting tillsammans gör att man känner sig trygg och att man känner att glädjen när man fick dessa saker och även skapade dom ännu finns kvar.